Folk utan riktig humor måste ju också ha någonting att skratta åt.

Han kröner det hela genom att offentliggöra en så kallad pudding i det gemensamma h2o-innehåll som tillhandahålls av kommunens simsällskap. En medwurst från lakritsal-aulan, som går under benämningen ”flytare de luxe”, racar likt en äventyrslysten vindsurfare ovanpå en Hawaiiansk våg.

Ritsch ratch filibum bum! Rakt in i kakhålet på den synskadade miniatyrmänniskan utan armar som håller sig flyttande ovanpå en uppblåsbar nackkrage som är formad som en hammarhaj.

Hade mannen som nu tuggar tarm-cloetta varit banktjänsteman med en erkänt diger aktieportfölj så hade man kunnat skämta om denna dråpliga situation. Men inte nu när offret är en försvarslös rullstolshottentott med porslinsögon och en kropp som är mindre än teskedsgummans pårtvinstå.

Det finns nämligen saker man inte får skämta om, sägs det. Hahaha, fniss. Som vadå? Vem kan bestämma en sån sak? Gud? Han/hon är ju själv ett skämt. 

Saken är den att det just är det olämpliga och det hemska som är roligast att skämta om. När man liksom känner att ett skämt gått alldeles för långt. Passerat alla tänkbara gränser. Det är då man ska lägga i en högre växel och pressa ner pedalen…med klumpfoten och kraften från den specialdesignade ortopediska specialskon som hänger och dinglar som ett apelsinskal på det förvridna cp-skadade halvstympade benet.

Det finns nämligen inga gränser. Han det är synd om. Han utan underkropp, tentakler, tummar som växer ovanpå varandra i tårkanalerna och mongohjälm. Det är just det keffot som det är roligast att skämta om. Av den enkla anledningen så är det bara hur roligt som helst.

Det finns en förklaring till att det finns bondkomik och mimande clowner som drattar omkull, fejkgråter och gör sig lustiga över sin egen klumpighet. Denna humor är ämnad för resterande befolkning. För fåntrattarna och för gamla människor vars hårimplantat börjat växa innåt rakt genom den flyktiga hjärndegen. För människor med udda dialekter. Se långt bortom Dalaälven och inkludera deras fåniga homoerotiska folkdräkter. Ni mins säkert han som fick en bajskotte i vrångstrupen i plurret i ett tidigare skede av denna eminenta berättelse om vad som är humor på riktigt.

Folk utan riktig humor måste ju också ha någonting att skratta åt. Dom förstår ju ändå inte de roliga i att vi andra skrattar åt dom. 

About the author

Det jag inte vet...är ingenting.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *