Ska vi vara stolta över våra folkvalda så kan vi lika gärna resa en staty gjord av saffran, som föreställer Nalle Knutsson, på Astrid Lindgrens grav.

 

Mobbning. Om du är politiker så förekommer denna ingrediens garanterat i historiken. Själsliga ärr formar politiska individer.

Vem har glömt originalen i skolan som alltid luktade schalottenlök, Old Spice och smörgåskrasse och som hette något dubbelnamn, som innehöll minst två gammeldags namn som endast fyrfotade hyresgäster hos barnfamiljer döps till?

Det var dom som hade frisyrer formade som hushållskärl och krus. Hårkonstruktioner som dessutom var skimrande blanka som solceller på sommarhusen i Stockholms skärgård. Dom hade minst en förälder som satt i eldriven rullstol efter en arbetsplatsolycka. Föräldern hade jobbat med någonting som kunde jämställas med ett yrke av en pantomimclowns eller en kamratstödjares kaliber.

Dom hade tandställningskonstruktioner som slingrade sig djupt in i munnen likt autonoma malmtransporter som är på väg in i Svappavaaragruvan. Med tight åtdragna trådar som satt bultade i varje tand och gnistrade som ädelstenar vid minsta kontakt med ljus. Byggnationen rundade dessutom huvudet på utsidan likt en byggställning till ett underhållsarbete på ett Afghanskt familjehotell.

Glasögon fick dom tillskänks innan sjukvården fastställt nedsatt syn men ändå erkänt dubbelögon som ett slags självskrivet hjälpmedel för individer som fötts in i underskönhet och i någon form av galopperande utvecklingsstörning. Oftast hade brillorna robusta bågar och glas med samma tjocklek som sifdofönstrena i statsministerns bil.

Politikern gick via elevråden till ungdomsförbunden och när det riktiga arbetslivet ofördröjligen sade: ”nej för fanken – vet du vad – är du politiker så anställer vi hellre ett vandrande löv med benprotes!” så fanns det plötsligt inte så många alternativ om man inte lyckades tjata till sig en plats som intaget drägel-stupido på ett modernt: ”kom som du behagar och lämna när du vill efter att du tryckt en kartong baconchips-dagcenter”.

Dom hade inte så många vägar att välja på i livet när det begav sig. De alternativ som fanns påminde till stor del om hur det såg ut på vänfronten. På menyn för jobbval stod arbeten som teaterapa (obs! enmansteater), lådbilsmekaniker åt scoutkåren, bögcrackhora, harmynt fluffergirl, mongoloid uteliggare, fåravlare, kristen hustrumisshandlare, Somalisk sumobrottare…eller just nervrosedynskadad politiker…med elefantiasis.

När du kommit så långt så att du faktiskt går under benämningen politisk aktiv så suddas verkligheten ut helt i alla riktningar. Din världsbild blir lika svårdefinierad som Michael Jacksons sexuella relation till schimpansen Bubbles och den till unga barnskådespelare som innehar den hemliga förmågan att sluta stiga i ålder.

Nu står du där. Nyfrälst och världsvan. Mumifierad i all din uppdiktade kunskap om världen och allt annat. Innerst inne så är ditt vetande lika övergripande som Kristi Bruds kännedom om erotiska filmer inom retarded transgender gingers och ass to mouth-genren.

– Never mind the experts!

Så länge man inte har CP-hjälm så är väl saken biff?

En politikers verklighet lever sitt eget teatraliska lilla liv. Störst samling clownnäsor vinner en karriär. Dom har liksom ingenting gemensamt med oss resterande samhällsinvånare och kan inte relatera till våra intressen. Ingen kräver att en politiker ska sitta inne på lösningar. Problem som uppstår/tillkommit är i samtliga fall någon annans fel. Bollen ligger så att säga i motsatt ringhörna. Pudla kan man alltid göra i efterhand om ett så kallat misstag mot förmodan skulle uppröra allmänheten så till den milda grad att det skulle kunna förminska ens position som förtroendevald.

Politikerna sitter säkert så länge dom kan rabbla en text utantill som någon annan författat och om dom otvivelaktigt vet att det nya omdiskuterade ordet: ”hen” har förtjänat sin rättfärdiga plats i vårt vardagliga språk.

En politiker behöver inte kunna svara på om Phuket ligger i Sydkorea eller i Libanon. Viktigast av allt just nu är att man känner till att man ska vara försiktig att beröra ämnen som benämner olikheter mellan män och kvinnor. Precis som hur man duckar för att inte hamna i diskussioner kring traditionella könsroller.

Det finns oidentifierbara kön som man måste ta hänsyn till i vår närhet har man forskat sig fram till.

Very important! Never forget!

Precis som det finns barn med förmågan att tala med avlidna blindhundar genom portaler i universala hål i universum, och odödliga gudsöner som kan uppstå i rostat frukostbröd och i en god kopp espresso. 

Av yttersta vikt är det även att du måste kunna uttala dig rätt och riktigt i det offentliga rummet när människor är genuint upprörda över händelser som blivit riktiga kioskvältare. Lära dig viktiga politiska uttal som kommer att sluta som storsäljare. Det är vänstermedia och vänsterideologins lobotomilära som sätter stadgarna. Allt är redan uppköpt så konkurrensen från den andra sidan, från andra sidor, behöver man aldrig ta hänsyn till.

Allt kommer att dansa din väg obehindrat om du vet att välja sida vid exakt rätt tidpunkt. Poppis i många fall är det exempelvis att förringa något uppmärksammat brott där det är av vikt att känna sympati för gärningspersonen. Det är liksom mänskligt att kunna identifiera sig med en machetebeväpnad serievåldtäktsdjurbögarkannibal …även om ”hen” byggt ett hopptorn av avhuggna pandahuvuden penslade i möbelfernissa på en upphöjd plats i ett av Röda korsets hjälpläger kring Syriens närområde.

När du lägger din röst så är det dessa individer vi lägger allt i händerna på. Hela vår framtid. Våra barns. Föräldrar och husdjur. Det känns ungefär som att förlita sig på superhjälten Flamman när ändtarmen ska undersökas eller på ett nystartat Romskt resebolag som tipsar om semestrande på gasaremsan.

Dom har det bra politikerna. Kvinnorna och männen och dom andra. Filurerna som inte riktigt vet vilket kön de känner sig som. Enligt flera undersökningar som gjorts så blir politiker aldrig sjuka. Det är väl sunt? Dom kan vara hemma och jobba hur rossligt det än är. eller så är dom på plats även fast det råkar handla om någon form av luftburen ebolasmitta som satt sig på gomseglet eller någon annan anonym tarmsjukdom som härstammar från djurriket och som löser upp inre organ och förvandlar dom till ånga. Isabella Lövin sitter säkert tålmodigt i plenisalen med sin bärbara dator i väntan på att bajsa ut tolfingertarmen medan hon trotsar riskerna för att rädda silkesapan från koldioxidförgiftning efter ett genialt förslag som handlar om att förbjuda bensindrivna transportfordon.

Har dom det för bra för att bli sjuka? Är dom hemlighetsstämplade testpersoner som lever i ett elitsamhälle? Vilken medicin har Gustav Fridolin tillgång till för att slippa snorig näsa och aids i anus? Hur kommer det att bli framöver? Om man inte behöver gå ut skolan eller ha någon slags arbetslivserfarenhet så kanske vi kan sänka ribban ytterligare? Kvotering är ju på tapeten. Snart kanske du har Ica-Jerry som partimedlem. Joel Bitar blir kanske vår försvarsminister. Ola-Conny kanske skulle passa som statsminister? Dessa guldklimpar (eller åtminstone karbonkopior utav dem samma) står snart i kö i väntan på att få ta över rodret om vi går händelserna i förhud.

Är vi så blåögda att vi tror att det kommer att hålla i framtiden utan att helt krackelera? Vi har byggt upp vår framtid mitt i stormens öga,  så centralt det bara går i klavertrampens värld. Hur stillar man en politisk tornado som äter ett helt land? Någon gör fel. Det återupprepas. Någon tar det två steg längre. Skandal! Samma vecka någon annan partifärg. Lopporna hoppar mellan klövern och alliansen. Fram och tillbaka. Om inte Stefan Löfven ställer till med ett generalfel innan veckan är över så dyker inte Göran Greider upp och tävlar i ohygien iklädd oborstat hår och skogshuggarskjorta…som hedersgäst och expert på Opion Live i resterande av säsongens avsnitt. Det är med andra ord helt jävla omöjligt.

Den överlägset största mystiken med politiken är att förtroende inte nödvändigtvis behöver  hållas för att det ska vara giltigt. Ett vallöfte i Sverige är lika mycket värt som ett förlåt mig-kort med inbyggd minihögtalarfunktion från Anders Behring Breivik som låter som ett automatvapen när man öppnar det. Är de det som kallas för demokratiskt styre? Flest passande löften som lockar flest röster. Någonstans där tar demokratin beslutet att blotta halsen. Man har vunnit valet. Plockar sin position. Sen ger man väljarna fingret. Därefter får väljarna strippa och ta emot fingret. Ofta räcker inte det. Man får snarare räkna med en baseballhandske och några penseldrag wasabi för att hotta upp den  Sedan, skjuts in i brummen! Politikerna ångrar löften på löften. Gärna tätt efter valvinst. Felet är någon annans och skuldebrevet skrivs ut och dolkas fast i ryggen på någon antagonist. 

Politiker kommer undan med mycket obskyrt och belönas oftast t.o.m. om det skulle osa för mycket katt. Fallskärmsavtal. Nya toppjobb. 

Det är inte en chansning att sätta våra folkvalda på dessa positioner. Det är lika riskfullt som att förlita sig på ett byggprojekt som innefattar bostäder på höjden utav papier-maché ovanpå en husgrund bestående av muskelfästen från harkrankar med skörbjugg.

Ändå kan det bli ”flera anala-gyn-undersökningar-med-gaffelliknande-lyftanordningar-värre” (kan man uttrycka sig så utan att linda in det för mycket i knastrande bomull?).

Blir det röd grön inbiten utvecklingsstörd regering igen? Såssar av könet hen och gatstenskastare på elcyklar. Lite toktjusig kommunism från vänstern också kanske vore succé. Då är allt finito. Då måste vi kärnvapenbomba rikstad och regering. Slänga molotovs på Göran Greiders husvagn. Fibbla ut Mikael Wiehes tunga ur ett tjusigt snitt under adamsäpplet och knyta en slips av den för allmän beskådan. Vafan, vi måste tagga till innan det är för sent. Vi kan lika gärna införa RUT-avdrag för sexuella tjänster på boenden för äldre och på gruppboenden för rullstolskakmonster med cerebral downs syndrom. Arrangera evesända happy endings från bårhus innan vi som gäddan på moset reser en staty utav saffran som föreställer Nalle Knutsson med duschballe på Astrid Lindgrens grav.

About the author

Det jag inte vet...är ingenting.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *